Emma Boije om trosvisshetens gåvor

”Det är nog Gud som håller fast i mig”

Vad känner du igen hos dig själv av trosvisshetens gåvor?
– Att det är en självklarhet att Gud finns med i livet. Tvivel kommer ibland, men de varar inte så länge och det kan jag bli förvånad över själv! Jag var ganska rädd i början när jag började tro och tänkte att tron skulle ta slut efter ett halvår eller så. Jag hade sökt sanningen i andra former av andlighet, men tyckte att ingenting höll. Mitt ja till Gud som konfirmand höll bara i två veckor. Men två år senare blev jag fadder i en konfirmandgrupp och i samband med en förbönsgudstjänst på ett läger så vändes hela livet åt ett annat håll. Gud var inte bara en kraft utan Jesus ”kom på plats”. Jag var rädd för vad som skulle hända när jag kom hem. Jag kände att det skulle vara så hemskt om detta tog slut också. Så jag bad Gud om styrka och det blev så.
Första året på hemmaplan var det mycket som hände. Jag sökte mycket och hittade mycket med sedan lugnade allt ner sig. Jag kunde flytta fokus från upplevelserna till något djupare. Jag lärde mig inte en massa nytt hela tiden, utan tron blev lite mer bergfast och stabil.
Nu har det hållit i 11 år. Det är nog Gud som håller fast i mig. Jag och min man bodde i Norrland i två år och hade ”församlingstorka” lika länge. Under den perioden blev min man sjuk och vi kände ingen där så det blev ensamt. Vi var dåliga på att be, vi ville men fick inte till det riktigt. Ändå kändes Gud aldrig overklig. Det kändes aldrig som att han inte fanns, fast jag inte bad så mycket. Av någon anledning kom jag närmare Gud av min ”ökenperiod”. Det blev som en prövning som stärkte mig.

Hur kommer de här gåvorna till uttryck hos dig?
– Vet inte riktigt. I bönen, kanske – jag är inte rädd för att be för saker. Bön är avgörande om det ska hända något eller inte. Om någon annan ber om förbön blir jag jätteglad. Ju fler förbönsämnen jag har, desto fler kommer och ber om förbön känns det som.
Ibland känns det som om den här inre vissheten hjälper när jag råkar hamna i samtal om till exempel ”det övernaturliga”, eller om vad som händer efter döden. Då känner jag nåt slags lugn och drivs att berätta att hos Jesus finns ingen anledning att vara rädd. Eller när en ledsen vän ringer och är orolig över sin livssituation, så känns det som om Gud vill förmedla något slags hopp genom mig. Ibland säger någon: ”Man blir alltid gladare av att prata med dig”.

När jag ber blir inte Gud mer närvarande, men jag blir det.

Vad är roligast i användandet av dessa gåvor?
– Jag har en längtan efter att ge Gud större plats i mitt liv. Jag nöjer mig inte med gudstjänst en gång i veckan. Det ideala vore att vara på läger hela tiden, men det orkar man förstås inte. Men jag längtar efter att leva nära andra, med omsorg om varandra, ett gemensamt andaktsliv och möjlighet att dela allting. En vanlig kristen vardag känns inte nog längre. Livet är som bäst när man är nära andra människor, så jag och min man längtar efter att få bilda en kommunitet. Många tror att det skulle innebära att vi behöver offra saker, men jag tror istället att man vinner det som är viktigt på riktigt.

Vad är utmaningen och svårigheten?
– Det skulle kunna vara att ha ett levande andaktsliv trots att det är så självklart med Gud. När jag ber blir inte Gud mer närvarande, men jag blir det. Jag skulle vilja lära mig att i vardagen se Jesus i andra och bli än mer fokuserad på Gud.
Nu längtar jag efter en djupare och mer aktiv relation till Gud. Trots att jag snart är tvåbarnsmamma och tycker att det hela tiden finns saker att göra, tror jag att relationen till Gud är det viktigaste som finns i livet och vill verkligen satsa på det. Men inte så att man försummar familjen, utan jag vill snarare hitta en livsstil som får familjelivet, arbetet och gudsrelationen att gå hand i hand. Hela vardagen i symbios med Gud, kan man säga så?

Hur skulle du vilja fördjupa eller utveckla gåvan?
– Kanske genom att läsa Bibeln mer och dela tankar med andra. Jag tror att man utvecklar sina gåvor genom att be och dela tankar med andra, att medvetet se på varandra som Guds verktyg. Gåvan känns för mig undermedveten på något sätt! Det är som att andas eller att leva, ingenting jag tänker särskilt på.

På vilket sätt behövs trosvisshetens gåvor i församlingen?
– Att vara en trogen församlingsmedlem tror jag är viktigt. Man finns i församlingen och ställer sig till förfogande. Det känns som att trosvisshetens gåvor kan vara en väg till andra gåvor. Genom att tro på att Gud kan göra saker, så kan man bli använd på olika sätt. Man visar andra också att det är självklart med Gud.

Emma Boije

Emma Boije, 28 år
Förskollärare

Gillar: Choklad och att baka bullar

Ogillar: När man inte förstår varandra

Favoritperson i Bibeln: Jesus är bra!

Favoritvers: ”Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.” (Jos 1:9)

Läser helst: Dagliga andakter av någon

Ägnar fritiden åt: Att baka bullar och plantera tomater

Egenskap jag skulle vilja ha: Vara lugn och trygg