”Gåvorna är insida och identitet”

Vad känner du igen hos dig själv av bönens gåvor?
– Att det är naturligt att prata med Gud hela tiden. Jag tänker inte på bön som något ansträngande eller något konstigt. Jag säger vad jag tänker till Gud, utan krångliga eller fina ord.

Hur kommer detta till uttryck hos dig?
– På ett sätt är bönen, kommunikationen med Gud, konstant. Det kan vara att prata, sjunga eller lyssna – det hänger ihop. Om det gäller något viktigt kan jag tjata på Gud. Framför allt när människor runt omkring inte mår bra, då kan jag be och be. Det blir ju så när man bryr sig.

Om det gäller något viktigt kan jag tjata på Gud.

Vad längtar du efter i användandet av bönens gåvor?
– Att lära mig att lyssna ännu mer till Gud. Jag får tankar som känns som att de är från Gud, men jag vill bli ännu bättre på att känna igen dem. Vad som är Guds tankar och vad som är mina. Det är ett sätt att växa i sin gåva. Som till exempel en tjej jag känner, som också har bönen som gåva. En gång var hon på Centralstationen i Göteborg och fick syn på en serbisk kvinna som behövde hjälp. Kvinnan gick runt och försökte få kontakt, men ingen förstod henne. Så tjejen tänkte att hon kunde ju be lite i alla fall. Då kände hon att Gud ville att hon skulle prata italienska med kvinnan. Så lite generad gick hon fram och sa nåt på italienska – och det visade sig att det språket kunde de hjälpligt båda två!

Vad betyder det för dig att kunna använda de här gåvorna?
– Det gör mig tryggare. Jag känner att Gud är med mig i det jag gör.

Har du övat på att använda dem?
– Jag har fått umgås med människor som tycker om att be, varit med när de har bett. Det är att öva. Jag har lärt mig mycket av dem som hållit på med bön längre än mig.

Vad är svårigheten med bönens gåvor?
– Att andra tror att det är något svårt! Ibland när människor säger att jag ska be för något speciellt, säger jag att de kan ju be själva också. ”Nej, jag är inte så bra på det”, svarar en del då. Då kan jag få nästan kramp inuti, en panikkänsla för att jag så gärna vill vända på det där. Alla har ju möjlighet att be!

Hur kan bönegåvorna fördjupas och utvecklas i församlingens tjänst?
– Framför allt att de som längtar efter att be får träffas och be. Sen gäller det att låta olika delar av bönen få komma till uttryck. Att be offentligt längst fram i kyrkan är en sak, att be i en bönegrupp en annan, att be med handpåläggning en tredje … Det är inte säkert att det är samma människor som vill göra alla delar. Så är det inte i vår församling i alla fall. Jag har en vän, som jag alltid ringer om förbön. Hon är en otrolig förebedjare. Men när jag har frågat om hon kan leda den allmänna förbönen svarar hon: ”Nä nä, det är du som står längst fram och ber. Jag sitter längst bak och ber.”  Det är viktigt att bli använd och komma till sin rätt i församlingen. Gåvorna är insida och identitet.

Marie Wadström, 50 år
Församlingapedagog i Kungsbacka församling och en av författarna till Utrustad och delaktig

Gillar: Mat

Ogillar: Elakhet

Favoritvers: ”Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.” (Jos 1:9)

Lyssnar på: Lovsång i bilen

Läser helst: Böcker i alla genrer, är periodare

Blir glad av: Mycket! Musik, barn …

Ägnar fritiden åt: Familj och trädgård