Vilka gåvor behöver de olika lemmarna i församlingskroppen? Paulus ger en del exempel, men inget hindrar oss att komplettera med andra gåvor att be om.
Själv önskar jag människor med blick för andras talanger. Men de ska också kunna slå fram talangerna, få dem att växa och blomma. ”Headhunters med gröna fingrar”.
Jomen, vi predikar gärna så gärna att alla har något att bidra med. Och jag vill tro att det är sant. Men vem ser förmågorna och planterar rätt människa på rätt plats?
Diakonen Malin kan det där. Hon kom i kontakt med en väldigt rar kille som kämpar med psykisk sjukdom. Han är vänlig men fruktansvärt skygg, och han sitter fast i rätt förvirrade teologiska funderingar. På sitt visitkort skyltar han sig med saklig galghumor som psykpensionär.
Men innan något gick sönder i honom, var han professionell musiker. Malin undrade, om han inte ville spela ibland i kyrkan. Han var svår att övertala, ”jag vågar inte, jag är för sjuk”. Men Malin gav sig inte, och numera förgyller hans flöjt både högmässor och äldreboenden. När hans dagsform tillåter.
Han är både sig lik och totalt förändrad. Han är fortfarande ”litet eljest”, men det betyder inte så mycket, nu när han är omplanterad i ett nytt sammanhang där han kan blomma. Nu är han en fungerande lem i Kristi kropp, inte bara en ”psykpensionär”, och han njuter av att vara det.
Så tack, Gud, för Malins gröna fingrar!
I Kristi kropp ska man inte vara rädd för okonventionella lösningar. Jesus byggde sin kyrka på hedervärda men inte ett dugg teologiskt skolade fiskare. Och när det en gång var andakt på äldreboendet, fast samtliga präster och diakoner var upptagna, då ställde vi inte in. Någon med ”gröna fingrar” såg, att kyrkvaktmästaren Madde mycket bra skulle klara en liten andakt med musikunderstöd av flöjtisten, och så blev det.
Gåvorna följer inte alltid tjänstebeskrivningen. Men någon ”med gröna fingrar” måste se de olika lemmarnas verkliga resurser.
Det är kanske inte så svårt ändå i ett bra fungerande arbetslag? Det är nog svårare att hitta och omplantera villiga medarbetare, ifall de ”bara” hör till församlingen?
Som när en nyinflyttad ung och mycket lovande författare ringde församlingen och frågade, om han kunde hjälpa till med något? Eller när en pensionerad skärpt och from psykoanalytiker ville jobba gratis för församlingen med det hon var bäst på, att lösa upp själsliga knutar.
Jublade församlingen? Nja, lite försiktigt, kanske. Men sen hände inget. De här människorna passade inte in i våra arbetsrutiner. Och vem ansvarade för vad de gjorde, om de fick en plattform? Så allt rann allt ut i sanden.
Jo, jag vet att det kan finnas problem med frivilliga medarbetare. Men samtidigt behöver alla dessa lemmar få komma till användning i församlingskroppen. Och kroppen behöver dem minst lika mycket.
Så Herre, ge oss lyhörda goda ”headhunters med gröna fingrar”!
Lars Collmar
Jomen, vi predikar gärna så gärna att alla har något att bidra med. Och jag vill tro att det är sant. Men vem ser förmågorna och planterar rätt människa på rätt plats?